Så länge vi inte på allvar börjar diskutera vårt – den rika världens – ansvar för tredje världens problem kan vi aldrig vara säkra på att en skandinavisk organisation inte kommer att handla oetiskt igen.

I tredje numret av nya Gringo avslöjar vi att norska Adopsjonsforum, en av Skandinaviens största adoptionsbyråer som har ett nära samarbete med svenska organisationer, har adopterat barn illegalt från ett sydamerikanskt land. Arbetet med att få ihop alla pusselbitar kring vad som hänt har tagit oss två år.

Reportaget som vi publicerar i dag är ingen kritik mot adoptioner i sig. Att det finns mängder av barn i världen som är i behov av ett tryggt hem råder det inget tvivel om. Alldeles för många barn behöver desperat tas omhand.

Men det som förvånat oss mest är den naiva synen och de självgoda reaktioner vi fått från svenska och norska tidningar och adoptionsorganisationer.

När vi tidigare arbetat som frilansjournalister har vi förstått att skandinaviska medier är jätteintresserade av artiklar som handlar om tredje världens problem, gärna med närgångna bilder på fattigdomens misär och offer.

Men så fort skandinavers medverkan kommit upp tar det stopp. Våra medier frossar helt enkelt gärna i fattigdomens misär så länge vi själva inte behöver stå till svars för situationen.

Det finns ett samband mellan olika former av korruption som skandinaver inte verkar vilja se. Konsekvenserna är handel med barn för adoption, prostitution eller för organhandel. Sverige är en del av detta.

Kan vi fortsätta påstå att det är något som händer ”där borta”?

Vi upplever en självgodhet i Skandinavien som kan ta sig flera uttryck. Man kan kringgå lagar i andra länder, delta i korruption och mutor eller undvika att kontrollera vart pengarna egentligen går.

Med skandinavisk självgodhet kan man tydligen bortförklara det mesta. Det tycks nästan finnas en accepterad självbild av oss som korrekta och immuna mot korruption – tvärt emot den bild vi har av sydlänningar. Kanske är det där, i vår egen självbild, som vi kan hitta svaret på frågan varför en norsk organisation adopterat illegalt.

Adoptionsbyråernas reaktioner skiljer sig inte från mediernas strutsmentalitet. Det är alltid givarländernas ansvar som påpekas när vi talar med både svenska och norska organisationer.

Kjetil Lehland, mannen som var ordförande för Adopsjonsforum när de illegala adoptionerna utfördes, säger att han trodde att de argentinska domarna ”fick värdera vad som var bäst för det enskilda barnet”. Samtidigt vet vi att norrmännen fått nej av flera domare och ändå fortsatt tills de funnit sådana som mot lagen varit villiga att samarbeta.

Adopsjonsforum valde alltså att aldrig kontakta centrala myndigheter i Argentina. Förutom i ett fall, när en adoptionsexpert vid det argentinska inrikesdepartementet berättar att hon blev erbjuden mutor av en representant för organisationen: ”Adopsjonsforum verkade bara bry sig om att hämta barn åt skandinaviska föräldrar.”

Men kanske syns den skandinaviska självgodheten tydligast när en psykolog som tidigare arbetat som konsult åt Adopsjonsforum berättar vad den norska adoptionsbyråns dåvarande ordförande sagt: ”Varför bråka om några argentins­ka barn, i Argentina bryr sig ingen om barnen.” Detta trots att en stor argentinsk medelklass stod i kö för att adoptera även sjuka barn. Psykologen säger också att Adop­sjonsforum ”behandlar barn som om de vore varor”.

Vi har valt att inte söka upp barnen och deras familjer. Vi ser fallet vi tar upp som en del av ett ännu större problem som behöver diskuteras, nämligen vilka värden vi skandinaver har i tredje världen.

Vilken skuld har vi själva i världens fattigdom? Det är värt att diskuteras bortom den vardagliga, sensationssökande journalistiken där enskilda adoptivbarn och föräldrar synas.